Välarbetad etikett, både ren kvalitets-, men också designmässigt. Däremot kan man prata länge om designen. Det är ju snyggt, ingen tvekan om det. Men känns avskuren på fel ställe i toppen, och typsnittet känns lite sådär. Hade kanske varit bättre att inte köra text alls faktiskt. Känns lite loungeigt 90-tal, eller möjligen 2011 års version av 90-talsretro.
Smakmässigt följer den samma linje som etiketten, dvs välarbetad och bryggd med omsorg. Den är mjuk och len i smaken. Lite tvålaktig sådär som så många andra typiska pale ales är. Men helt klart god och rätt mycket smak på rätt plats. Trevlig. Hel och ren så att säga.
Den här dricks definitivt på universitetsområdet. Kanske främst av de där som flyttat upp till Norrland från typ Knivsta, men hävdar att de kommer från Stockholm. Eller kanske inte Knivsta, men ni känner till typen. Norrtälje city-kids kanske är mer spot-on. Det ska vara välvårdat, men på ett sorts alternativt sätt, vilket givetvis slutar med att det inte blir så alternativt alls, eftersom alla andra är precis lika unika. De lysnnar ju på Veronica Maggio allihop, men det hänger inte riktigt ihop med etiketten på flaskan. Den vill nog att drickaren ska lyssna på en lugnare version av d&b, givetvis på vinyl, eller möjligen en gammal 12″ med valfri underground hip hop. Och för oss det blir hip hop. Den här låten är antagligen den ultimata till den här ölen.
